Jag var på konferens Lovsång 15 i höstas tillsammans med min bibelskoleklass då TMU är en av arrangörerna och vi skulle få vara volontärer och få lite undervisning. Inför helgen var jag väldigt peppad och det skulle bli kul att få komma iväg som klass och hitta på något, för vi lever verkligen i en liten bubbla här ute på Ralle. Så när helgen kom och de flesta var peppade så hade jag ingen aning om vilken helg det verkligen skulle bli!
De senaste veckorna hade jag verkligen fått ha mitt fokus på Gud och varje dag har vi något som kallas för PA (personlig andakt) och då får vi 50 minuter där vi, ensamma, får spendera tid med Gud. Man kan göra vad man vill på den här andakten och jag brukar välja att ta en promenad och bara samtala med Gud om allt mellan himmel och jord och det är precis vad jag hade gjort i dessa sju veckor jag hade varit här. Men de senaste veckorna var det ett specifikt ämne som jag verkligen lyfte upp till Gud varje dag och inte bara på PA:n utan då och då under dagen. Det började till slut ge mig skuldkänslor för jag kände att jag inte kunde släppa det utan det bara malde på i huvudet på mig hela tiden. Jag bad att Gud skulle ge mig frid över det hela och att Han skulle hjälpa mig att fokusera på annat men det försvann aldrig och min skam och skuldkänslor blev bara större och större. Till slut sa jag en dag ”förlåt för att jag slösar Din tid, Gud.”. Jag kände mig dum helt enkelt för att jag spenderade varje PA med att tala om detta utan att aldrig få klarhet i det. Så till slut mådde jag bara dåligt när jag skulle tala med Gud för jag visste att jag skulle inte kunna sluta tänka på det ändå. Även om jag försökte tala om något annat. Men Gud mötte mig verkligen i det. Sista gudstjänsten på konferensen så gick jag upp för förbön och en förebedjare kom och bad för mig och bland det första han sa till mig var; ”du slösar inte Guds tid, Emilia”. Först förstod jag inte vad han menade. Varför skulle jag slösa Guds tid? Men efter en stund så kom jag på det. Jag mindes den PA:an där jag hade bett om ursäkt till Gud för att jag slösar Hans tid. Men i all Sin kärlek mötte Gud mig och sa att jag aldrig slösar Hans tid. Han vill lyssna på allt som jag talar om. Även om det är samma sak om och om igen, Gud vill lyssna på allt. Han vill vara med i glädjen och sorgen, funderingar och uppenbarelser. Gud vill veta allt. Jag har sedan dess insett mer och mer hur sjukt viktigt det verkligen är att komma ihåg det! Det ligger en befrielse i att kunna komma med vad som helst till Gud. Att känna en frihet i att tala med honom om precis allt. Gud inbjuder oss till att komma med allt till honom. Det bästa är också att han verkligen har svar, på precis allt.
Du och jag, vi behöver aldrig skämmas eller ha skuldkänslor när vi kommer inför Gud. Han vet redan vad vi vill prata om och han vill lyssna. Så säg allt. Tala om allt du har på ditt hjärta. Glädjeämne som sorgeämne. Fundering som insikt. Gud lyssnar, på varje ord.
Kommentera