Hur skriver man om en vänskap som tog sin början för 4 år sedan och som fick ett abrupt slut idag för 4 veckor sedan? Om året då vi träffades som var fyllt av glädje, kärlek, hjärtesorg, skratt, tårar, skörhet, sårbarhet, helande, kaffe, cirkus 40 klasskamrater, Jesus och Pappa Gud? Det året vi inte riktigt umgicks fullt ut men som ändå fick betyda mycket för oss båda och lägga grunden för vår vänskap. Året som avslutades med oss två fyllda av glädje och frid över året som gått och framtiden som låg framför oss, fotandes i solnedgången bland vassen på en betydligt sliten och utdömd träbro med midsommarkransarna i håret.

Hur skriver man om beslut vi båda tog där jag hamnade i Norrtälje istället för dig? Hur jag fick ditt jobb som du hade klarat av mycket bättre än mig, som jag gav upp på efter sex veckor. En blixtvisit hos oss på Matrosgatan 5 där ett frö började växa inom dig om att flytta till Örebro och studera teologi, till min stora glädje över ännu en person jag skulle tillbringa min Örebro-period med. En resa utomlands till soliga Cypern som du med entusiasm och enorm beslutsamhet peppa oss till att genomföra för att hälsa på dig. En stenstrand i Limassol som byttes ut till de vita stränderna och alla vinterbleka britter i ett ännu inte öppnat party-Ayia Napa. Ett turkost hav som slog mig med sin skönhet och ni som skrattade åt min eufori över att äntligen få se det så omtalade turkosa och genomskinliga havet. En resa som inte endast innehöll flera timmars solande, bad, och hotellfrukost, utan också en restaurang med en lite för vänlig ägare och ett citronträd som med sina blommor och citroner bildade ett tak över uteserveringens alla middagssugna gäster, samt timmar av samtal om allt vad livet bär med sig. En resa vi sa att vi en dag ska göra om. En resa på fyra dagar för mig, men ett helt år i värmen från både solen och Guds kärlek för dig, där du fick göra det du var allra bäst på – älska människor och leva för Jesus.

Hur skriver man om ett år där vår vänskap verkligen fick utstå ett prov men också växa till något djupare? Hur vi med förväntan och spändhet flyttade till Örebro för att börja studera teologi på en skola som för tredje gången bytt namn. Året som blev omtumlande på olika sätt för oss båda men som vi kunde finnas där för varandra. Du som blev en av mina trygga punkter i staden, skolan och kyrkan. Du som var social och lärde känna allt och alla medan jag med min blyghet fick haka på och med din hjälp lära känna människor och bli del av en gemenskap. Du som under en tuff period våldgästade mig flertalet gånger och som var helt okej med att ligga i soffan och kolla på avsnitt efter avsnitt av Once Upon A Time. En serie du såg klart under jullovet och sedan försökte få mig, som gett upp efter fyra säsonger, att se klart så att vi kunde diskutera alla oväntade vändningar.  Två olika gym vi signade upp oss på där vi endast tillbringade en vecka på ena och inte ens en dag på det andra, vars kort nu ligger bortglömda i en byrålåda. En Elefantöra du gav oss i inflyttningsblomma till min stora glädje och min roomies stora fasa, men som fortfarande flödar av liv och ständigt påminner mig om min saknad efter dig.

Hur skriver man om ett nytt år som knappt började? Två veckor där glädjen över grekiska-kursen blev kort. En inspark för de nya med grillad haloumi som föll mellan gallret men gick att äta ändå. Ett konfa-år som inte blev av. En sista kram, ett sista ”vi ses imon”.

Hur skriver man om en sjukdom som tar ett liv? Om det två stora orden man dagligen hör men inte tänker i sjukdomsformat men som varje vecka tar liv. Sjukdomen som tog ditt liv. Endast 22 år gammal. Psykisk ohälsa.

Något jag däremot vet hur man skriver om är Hoppet. Det som jag varje dag ser till och sätter hela mitt hjärta till. Hoppet. Jag vet hur man skriver orden som ännu en gång har blivit så verkliga för mig men som skapar både hopp och förvirring inombords: ”Ljuset lyser i mörkret, och mörkret har inte övervunnit det.” Jag vet hur jag skriver om hoppet och tron du hade och som du lät hela världen få veta, och som jag nu sätter min lit till: Hoppet i att Jesus är Ljuset som övervunnit mörkret och som gjort det möjligt för oss att en dag ses igen. Ljuset och kärleken du nu kommit hem till där du ständigt får känna dig älskad, vacker, fri. Ljuset jag får sätta mitt hopp till, varje dag få omfamnas av, och som jag en dag kommer få möta, ansikte mot ansikte. Ljuset som gläds med mig över den dag jag återigen kommer få kramas av dig, höra ditt skratt, se ditt vackra leende och få fascineras av alla vackra blommor i himlen. Till dess kommer du fattas mig men jag kommer att varje dag fortsätta leva resten av mitt liv som jag ännu inte vet något om, där minnena kommer påminna mig om dig.

 
 
Vår identiet ligger i vilka vi är i Gud. Vi är Guds barn, fullkomligt och obeskrivligt älskade. Ingen eller inget kan skilja oss från Hans kärlek. 
Vart skulle jag vara utan din kärlek, Gud?? Din obeskrivliga faderskärlek till mig sköljer över mig gång på gång. Så svår att greppa, att beskriva. Som ett barn går jag genom livet, lär mig saker, gör misstag, finner min väg tillsammans med Dig. Du håller mig i handen och går med mig. Aldrig lämnar du min sida. Aldrig slutar du älska mig. Din kärlek förvandlar mig, formar mig. Tack Pappa Gud för att jag få vara ditt barn, din älskade dotter. 
 
 
Kärlek,