Senast jag skrev bodde jag i Norrtälje där jag hade sommarmånaderna kvar tills jag skulle flytta. Och nu sitter jag här, nio månader senare, i min nya lägenhet som jag bott i sedan 1 september. I fem månader har jag nu bott här i Örebro och sedan dag ett har jag inte kunnat sluta förundras över Guds godhet. 
 
När jag var yngre kunde jag sjunga "småland i mitt hjärta" varje gång jag hörde någon sjunga "Stockholm i mitt hjärta" för jag älskade Småland och kunde inte se mig själv bo någon annanstans. Skulle jag flytta utanför Smålands gränser så skulle endast vara temporärt. Skogarna, sjöarna, husen med de röda knutarna, gärdsgårdarna, Bullerbyn-drömmen, allt det var Småland för mig och är det fortfarande. Jag kunde aldrig se mig själv bo i en "storstad". Så när Gud ledde mig till Norrtälje hösten 2016 undrade jag hur i hela friden det här skulle gå. I mitt huvud var Norrtälje en förort till Stockholm full av lägenhetshus och asfalt och betong överallt. Tack och lov var Norrtälje allt annat än det. Det var en liten stad där havet mötte land med kullerstensgator, små trähus med massa historia och café som är över hundra år gammalt. Det var en stad som passade mig perfekt men hur mycket jag än försökte så trivdes jag aldrig där. Jag älskade församlingen jag gick till, hade riktigt kul på jobbet med mina kollegor, bodde i ett jätte sött (om än svinkallt) hus med de härligaste vännerna och jag omgavs av riktigt fantastiska vänner som gjorde det året minnesvärt. Men staden i sig blev aldrig mitt hem. Nu i efterhand förstår jag att eftersom jag visste från början att det bara var ett år i Norrtälje så landade jag aldrig där, slog inte ner några rötter utan kände mig mer som på tillfälligt besök. 
 
Så när det blev 110% bestämt att jag skulle flytta till Örebro hade jag ingen aning om hur det skulle bli här. Kommer jag trivas här? I en så kallad "storstad" (som jag hela mitt liv aldrig velat bo i (Team Skogen)). Kommer det kännas som hemma? 
Tidigare under sommaren var jag på ett bröllop där en av mina vänner sa till mig att när hon hälsar på sina föräldrar eller sina vänner så längtar hon hem till sin stad, och jag minns att jag bad till Jesus den natten att Örebro skulle bli den staden för mig. Att jag, vart jag än är, längtar tillbaka till Örebro. Efter den natten fortsatte jag oroa mig över hur det skulle bli men jag fortsatte be över det samtidigt som jag kände mig mer än redo att lämna Norrtälje. 
 
Tillslut kom flyttdagen och jag fick hjälp av min syster och svåger. Guldvärda. Det gick fort att packa in allt i släpet och efter lunchen åkte vi. Det var en bitterljuv känsla då jag skulle sakna alla mina vänner och församlingen men det allra största minnet jag har från den dagen är känslan av att åka hem. 
 
Hela bilresan var jag inte ett dugg orolig eller spänd utan från hela mitt inre var jag genuint glad. Det kändes som om jag åkte hem. Som om jag äntligen åkte hem. Den mest konstiga och mest fantastiska känslan. Och det är en känsla som aldrig lämnat mig. Nu har jag bott i Örebro i fem månader och jag har aldrig trivts eller älskat en plats eller stad så mycket som Örebro. Det är så långt bort från Bullerby-drömmen i Småland som man kan komma. Det är en, för mig, storstad, det är alltid mycket folk, mycket bilar, cyklister som tror de äger vägen, man måste ta bussen för att komma till andra sidan stad, det finns mer än två gallerior, Donken mitt i centrum och jag kan ibland bli stressad av för mycket folk och trafik mitt i centrum men det är hemma. Det finns den mest fantastiska arkitekturen (syftar på gamla byggnader), mysiga cafén, flera parker, en å som flyter genom stan, en slott (!) mitt i stan (på vägen till min kyrka) och det finns naturområden runt hela staden. För mig är det "hemma".
 
För mig som har flyttat X antal gånger i livet så har längtan efter en plats, ett hem alltid varit stor. Att nu längta tillbaka hem till Örebro varje gång jag är borta är ett så otroligt stort och välsingat bönesvar för mig. Så dessa fem månader har jag inte kunnat sluta förundras över Guds stora godhet. Det är så otroligt vackert hur Gud vet ALLT om mig, om oss. Han vet vårt hjärtas djupaste längtan, han vet allt vad vi längtar och drömmer om, han vet allt vad vi behöver. Och Han förser. Han är den gode fadern som ser till och tar hand om och älskar sina barn. 
 
När mina vänner i gymnasiet och efteråt drömde om resor runt om i världen och saker de ville göra efter studenten och plugget så var allt jag drömde om en trygghet, att ha en stabilitet i min vardag, att ha ett hem där jag var lycklig, fri och trygg. Kanske inte det mest roliga man kan drömma om men för någon som flyttat flera gånger under uppväxten så var det det jag längtade efter. Och för mig har Örebro blivit den platsen. För mig har Örebro blivit det stora bönesvaret. Jag vet också att en dag kommer jag säga hej till en person som jag gifter mig med och han kanske inte kommer komma från Örebro eller så kanske vi behöver flytta från Örebro pga jobb men jag vet nu att det kommer vara okej. För Gud kommer vara med på den resan också. Mitt drömhem är ett hus ute på landet där jag kan spendera varma sommarkvällar och vintriga dagar med min familj, odla potatis, morötter och jordgubbar, ha höns och en hund. Men om det blir i Örebro eller inte, eller om det endast blir en sommarstuga återstår att se. Men jag vet att oavsett så kommer Gud återigen föra mig hem. 
 
För tillfället är Örebro mitt hem, som jag älskar och trivs i, mitt stora bönesvar. Och jag kan inget annat än att ära och prisa Gud för Hans godhet och kärlek. 
 
(Förstå min lycka över att ha den här promenaden till kyrkan!)
 
 
Sen bibelskolan har jag haft svårt att ta tiden till Gud. Det har varit svårt för mig att söka hans ansikte. Det är som om något alltid kommit i vägen och när jag har haft tiden till det så är det som om något hindrar mig från att be. Likt ett berg som jag måste ta mig över. 
Idag hade jag en ledig dag och som så många gånger förut tog jag en promenad. Efter en stund kom jag till en ö där jag fann en tillflyktsplats, bort från staden, människorna och speciellt den kyliga vinden. Där satt jag omringad av träd och blickade ut över viken och från ingenstans kom orden "hide and seek" till mig. Först tänkte jag att det är som leken "kurragömma", att jag gömmer mig och folk ska leta efer mig. Men jag insåg tillslut att orden hade en så mycket djupare betydelse än vad jag först förstått. 
 
Hide and seek. 
 
Det var precis det jag gjorde - jag gömde mig och jag sökte. Jag gömde mig från omvärlden och sökte Gud. 
 
I Matteusevangeliet 14:23 och Lukasevangeliet 5:16 kan vi läsa om hur Jesus drar sig undan för att söka Gud och be. Han drar sig undan från lärljungarna och omvärlden för att ensam söka Gud. Även Jesus, som hade en ännu närmre relation med Gud än vi någonsin haft, behövde gå undan och be. 
I bergspredikan (Matteusevangeliet 6:6) kan vi läsa om hur Jesus säger; Nej, när du ber, gå in i din kammare och stäng din dörr och ber till din Fader (Gud) i det fördolda. Då skall din Fader, som ser i det fördolda, belöna dig. Jag tror att vi alla har behovet av ensam tid med Gud. En stund i vardagen där vi söker Gud och spenderar tid med honom.  Kammaren som Jesus talar om tror jag inte behöver vara mitt eller ditt rum utan kan vara ens kök, vardagsrum, bussen/bilen, trädgården eller promenaden. Den plats eller det sättet som vi har lättast att söka Gud och känna att han är nära. Jesus gjorde berget och ängen till sin kammare och Petrus gjorde taket till sin kammare (Apostlagärningarna 10:9). Jag gör naturen, promenaden till jobbet eller mitt rum till min kammare. Jag älskar att vara i naturen, Guds skapelse, för det är där som han känns närmast för mig och där jag har lättast att släppa omvärlden. Jag tror verkligen detta behovet finns i oss alla, för oavett hur våra liv ser ut så finns det ett tomrum i oss som bara Jesus kan fylla. När vi spenderar tid med honom så får vi ge allt till honom. Alla våra känslor, tankar, problem och glädjeämnen. Vi får komma till honom precis som vi är. Inga fasader, inga murar. Ingen skam. Han möter oss där vi är.  I Jeremia 29:12-13 säger Herren; Ni skall kalla på mig och komma och be till mig, och jag skall höra er. Ni skall söka mig, och ni skall finna mig om ni söker mig av hela ert hjärta.  Gud vill att vi ska söka honom, att spendera tid med honom, och när vi söker honom låter han sig finnas. Gud möter oss! Han vill ha vårt hjärta.  En vän till mig sa en gång i sin predikan att om vi har några krav eller måsten i våra liv så ska vi släppa det. Jesus vill bara ha vårt hjärta. 
När vi går undan och söker Gud så ser han våra hjärtan, han ser alla våra tankar, känslor och ord. Han vet redan allt. Och det kan vara skrämmande, att vi inte kan gömma något från honom men han är verkligen ingen som dömer. Jesus säger själv i Johannesevangeliet 8:11 att han inte dömer dig. Att våga vara sann mot Gud kan innebära att våga vara sann mot sig själv. Och Gud möter oss i det. Han ger oss vägledning, ljus och perspektiv över situationer och problem, frid, nåd, styrka och kärlek. Han förser oss  med det han vet att vi behöver. Ibland kankse vi inte upplever något särskilt eller inte förstår det vi får till oss. Men han är alltid där och lyssnar och förser. Hans närvaro och kärlek är det som fyller det tomrum vi har i våra hjärtan. När vi gömmer oss och söker Gud så blir vi funna. Han söker oss tillbaka och finner oss där vi är. Go hide and seek and be found
 Vi har alla vårt livspussel som vi försöker hålla ihop och vardagen kan ibland bli så fullproppad så vi undrar om vi ens kommer hinna äta lunch idag men mitt i allt detta är Gud med oss varje steg vi tar och han söker oss ständigt. Vårt andliga välmående behöver också få tid för att fylla på batterierna. Vi behöver skapa rum i vardagen för att gå hide and seek. Att kunna spendera tid med Gud där vi bara får släppa allt, ge honom kontrollen och få vara barn som vilar i hans famn. Att för en stund släppa omvärlden och tala med honom som är evig.  Jag kämpar med det. Även om jag spenderar tid i kyrkan varje vecka så är det den där specifika stunden med Gud ensam som ger mig det jag behöver, andligt. Och varje gång jag tar mig tiden så möter Gud mig där. Jag och du är inte ensamma i att go Hide and seek. Jesus, Petrus, Paulus, Abraham och David och många, många fler gick Hide and seek i vardagen. Och varje gång de gick Hide and seek så blev dom funna. 
 
Så go hide and seek and be found. 
Hide and seek, Matteusevangeliet, apostlagärningarna, bön, lukasevangeliet, tid med Gud,
Något som alltid kommer vara för stort för mig att förstå är Guds trofasthet. Så länge har jag förundrats om och om igen av hans trofasthet, hur den alltid är ny, hur obeskrivligt stor den är och hur den alltid finns där. Sällan går det en enda dag utan att jag förundras av eller tackar Gud för hans trofasthet. Under dessa tre år som har gått så har det varit flera tillfällen där Gud visat mig sin trofasthet och senaste gången jag fick uppleva den var under dessa veckorna som har gått.
 
När jag gav mitt liv till Jesus och valde att följa Guds vilja för mitt liv så visste jag att det skulle bli ett fantastiskt, underbart och obeskrivligt äventyr men jag visste också att det skulle innebära prövningar och tuffa stunder. Nu har jag bott i Norrtälje i 8 månader och 3 dagar och idag kan jag säga att jag är lycklig, jag trivs här, men om jag fick frågan för några veckor sedan så skulle jag säga helt tvärtom. Vid jul var jag hemma i Småland i en vecka och det var otroligt skönt att få träffa familjen, släkten, vänner och bästa vännen så när jag skulle åka hem till Norrtälje igen så ville jag inte åka. Jag insåg under den veckan hur långt jag har till halva min familj, min bästa vän och mina vänner, och jag insåg att jag inte trivdes i Norrtälje. När jag kom hem igen hade jag väldigt svårt att komma in i rutiner igen, jag började jobba direkt men det var inte samma sak längre, kyrkans verksamhet låg lite nere då ungdomarna hade jullov, mina vänner levde sina liv och det var ingen som hörde av sig (och nu i efterhand så vet jag att jag inte heller hörde av mig..) och jag skulle börja ett nytt jobb. Jag gick in i en bubbla av ensamhet och mådde inte alls bra. Tillslut kom jag till en punkt där jag bara kände att nu vill inte jag mer. Jag vill flytta. Så varje dag var jag redo att packa mina lådor, redo att lämna Norrtälje. I samma veva fick jag erbjudande om att flytta tillbaka till Småland, flytta in hos några vänner och jag tänkte direkt att det är perfekt, jag flyttar dit.
 
I mitt huvudet var det perfekt, det var lösningen jag behövde och letade efter, men inom mig tog det emot och jag började söka Gud. Jag började be över det, tala med honom om det med hoppet i att han skulle säga att det är okej att jag flyttar men som många gånger förut hade han andra planer. En morgon tog jag med mig bibeln till frukosten och skulle läsa men då jag inte visste vad jag ville läsa så frågade jag Gud. Jeremia 31:3. Bibelversen kom till mig och det är en vers jag känner till av hjärtat men ändå slog jag upp Jeremia 31:3 och började läsa - "Fjärran ifrån uppenbarade sig Herren för mig; "Med evig kärlek har jag älskat dig, därför låter jag min nåd förbliva över dig. Än en gång skall jag upprätta dig, så att du blir upprättad, du jungfru Israel. Än en gång skall du ta upp din tamburin och dra ut i dans bland dem som är glada".. Jag läste Jeremia 31:3-30 men det var just verserna 3-4 som fastnade i mitt hjärta. Gud påminde mig att han kallat mig till Norrtälje för en andledning, han för mig ut på nya vägar och att han är med mig samtidigt som han såg de känslor och tankar jag hade kring hela situation. Gud gick in i min bubbla av ensamhet och fyllde den med sin närvaro och sade att Med evig kärlek har jag älskat dig, därför låter jag min nåd förbliva över dig. Än en gång skall jag upprätta dig, så att du blir upprättad, du jungfru Israel. Än en gång skall du ta upp din tamburin och dra ut i dans bland dem som är glada. Han lade vissheten i mitt hjärta om att jag ska dansa igen, jag ska bli lycklig igen och att han kommer spräcka min bubbla. 
 
Dessa verserna stannade kvar hos mig och nu har det gått några veckor sedan dess och någonstans under dessa veckorna spräckte Gud min bubbla. Nu jobbar jag på ett nytt jobb där jag stormtrivs och mina kollegor är så underbart, fantastiskt härliga, jag har hittat tillbaka till kyrkan och mina vänner där, jag har fått nya vänner och fått kontakt med gamla vänner och jag kan verkligen säga igen att jag är lycklig. Detta är för mig ett stort bevis på Guds enorma trofasthet. Att när jag väljer att följa Guds vilja för mitt liv så gör inte jag det ensam utan Jesus är med mig varje steg på vägen, han lämnar aldrig min sida, och visst det är inte alltid guld och gröna skogar men trofastheten segrar för Jesus är den klippan som alltid står fast. Oavsett var jag är på min vandring och hur mina känslor och tankar än går så kan jag alltid luta mig mot Jesus, han rubbas aldrig, utan när det blir för tufft så tar han över. Jag får falla in i Jesu armar och bara bli omsluten. För några veckor sedan var jag beredd att packa mina lådor och lämna Norrtälje men mitt i allt mötte Gud mig och ännu en gång segrade hans trofasthet och än en gång står jag i förundran av hans trofasthet samtidigt som jag omsluts av hans kärlek. 
 
Lovsången Din Trofasthet av Josefina Gniste har kommit att bli en mina favorit lovsånger, den är så vacker och så sann -->
Guds plan, Jeremia 31:3, Josefina Gniste, Lovsång, Trofasthet,