Något som alltid kommer vara för stort för mig att förstå är Guds trofasthet. Så länge har jag förundrats om och om igen av hans trofasthet, hur den alltid är ny, hur obeskrivligt stor den är och hur den alltid finns där. Sällan går det en enda dag utan att jag förundras av eller tackar Gud för hans trofasthet. Under dessa tre år som har gått så har det varit flera tillfällen där Gud visat mig sin trofasthet och senaste gången jag fick uppleva den var under dessa veckorna som har gått.
 
När jag gav mitt liv till Jesus och valde att följa Guds vilja för mitt liv så visste jag att det skulle bli ett fantastiskt, underbart och obeskrivligt äventyr men jag visste också att det skulle innebära prövningar och tuffa stunder. Nu har jag bott i Norrtälje i 8 månader och 3 dagar och idag kan jag säga att jag är lycklig, jag trivs här, men om jag fick frågan för några veckor sedan så skulle jag säga helt tvärtom. Vid jul var jag hemma i Småland i en vecka och det var otroligt skönt att få träffa familjen, släkten, vänner och bästa vännen så när jag skulle åka hem till Norrtälje igen så ville jag inte åka. Jag insåg under den veckan hur långt jag har till halva min familj, min bästa vän och mina vänner, och jag insåg att jag inte trivdes i Norrtälje. När jag kom hem igen hade jag väldigt svårt att komma in i rutiner igen, jag började jobba direkt men det var inte samma sak längre, kyrkans verksamhet låg lite nere då ungdomarna hade jullov, mina vänner levde sina liv och det var ingen som hörde av sig (och nu i efterhand så vet jag att jag inte heller hörde av mig..) och jag skulle börja ett nytt jobb. Jag gick in i en bubbla av ensamhet och mådde inte alls bra. Tillslut kom jag till en punkt där jag bara kände att nu vill inte jag mer. Jag vill flytta. Så varje dag var jag redo att packa mina lådor, redo att lämna Norrtälje. I samma veva fick jag erbjudande om att flytta tillbaka till Småland, flytta in hos några vänner och jag tänkte direkt att det är perfekt, jag flyttar dit.
 
I mitt huvudet var det perfekt, det var lösningen jag behövde och letade efter, men inom mig tog det emot och jag började söka Gud. Jag började be över det, tala med honom om det med hoppet i att han skulle säga att det är okej att jag flyttar men som många gånger förut hade han andra planer. En morgon tog jag med mig bibeln till frukosten och skulle läsa men då jag inte visste vad jag ville läsa så frågade jag Gud. Jeremia 31:3. Bibelversen kom till mig och det är en vers jag känner till av hjärtat men ändå slog jag upp Jeremia 31:3 och började läsa - "Fjärran ifrån uppenbarade sig Herren för mig; "Med evig kärlek har jag älskat dig, därför låter jag min nåd förbliva över dig. Än en gång skall jag upprätta dig, så att du blir upprättad, du jungfru Israel. Än en gång skall du ta upp din tamburin och dra ut i dans bland dem som är glada".. Jag läste Jeremia 31:3-30 men det var just verserna 3-4 som fastnade i mitt hjärta. Gud påminde mig att han kallat mig till Norrtälje för en andledning, han för mig ut på nya vägar och att han är med mig samtidigt som han såg de känslor och tankar jag hade kring hela situation. Gud gick in i min bubbla av ensamhet och fyllde den med sin närvaro och sade att Med evig kärlek har jag älskat dig, därför låter jag min nåd förbliva över dig. Än en gång skall jag upprätta dig, så att du blir upprättad, du jungfru Israel. Än en gång skall du ta upp din tamburin och dra ut i dans bland dem som är glada. Han lade vissheten i mitt hjärta om att jag ska dansa igen, jag ska bli lycklig igen och att han kommer spräcka min bubbla. 
 
Dessa verserna stannade kvar hos mig och nu har det gått några veckor sedan dess och någonstans under dessa veckorna spräckte Gud min bubbla. Nu jobbar jag på ett nytt jobb där jag stormtrivs och mina kollegor är så underbart, fantastiskt härliga, jag har hittat tillbaka till kyrkan och mina vänner där, jag har fått nya vänner och fått kontakt med gamla vänner och jag kan verkligen säga igen att jag är lycklig. Detta är för mig ett stort bevis på Guds enorma trofasthet. Att när jag väljer att följa Guds vilja för mitt liv så gör inte jag det ensam utan Jesus är med mig varje steg på vägen, han lämnar aldrig min sida, och visst det är inte alltid guld och gröna skogar men trofastheten segrar för Jesus är den klippan som alltid står fast. Oavsett var jag är på min vandring och hur mina känslor och tankar än går så kan jag alltid luta mig mot Jesus, han rubbas aldrig, utan när det blir för tufft så tar han över. Jag får falla in i Jesu armar och bara bli omsluten. För några veckor sedan var jag beredd att packa mina lådor och lämna Norrtälje men mitt i allt mötte Gud mig och ännu en gång segrade hans trofasthet och än en gång står jag i förundran av hans trofasthet samtidigt som jag omsluts av hans kärlek. 
 
Lovsången Din Trofasthet av Josefina Gniste har kommit att bli en mina favorit lovsånger, den är så vacker och så sann -->
Guds plan, Jeremia 31:3, Josefina Gniste, Lovsång, Trofasthet,
I våras när jag skulle besluta vad jag skulle göra nu i höst så gick jag från den ena tanken till den andra. Jag ville resa utomlands, jag ville gå en missionskurs, jag ville plugga vidare på högskola och jag ville flytta till en ny stad med några vänner. Det var några idéer som jag hade och som jag ville testa på men jag kunde aldrig bestämma mig för jag ville verkligen vara 110% säker på att det också var Guds plan för mig. Jag ville inte gå utan att han sa sitt ja. Jag minns ett tillfälle då jag hade gett upp alla tankar på vad jag skulle göra i höst och jag hade precis tackat nej till att flytta till ett kollektiv, som jag hade haft en "det känns inte rätt"-känsla över, och jag tänkte gå tillbaka till mitt rum och skriva men jag kom att tänka på cafeterian och att jag kunde sitta i fåtöljerna där uppe. Sagt och gjort gick jag dit och satte mig och på bordet framför mig där jag satt låg det en bok. Det var boken Jesus - En resa genom hans liv av författaren James Martin. Jag plockade upp boken, läste baksidan och slog sedan upp ett slumpartat stycke och började läsa. Just det stycket handlade om hur Jesus kallade fiskarna Petrus, Andreas, Jakob och Johannes och hur vi idag kan på olika sätt uppleva Guds kallelse för våra liv. 
 
När jag tänker tillbaka på mitt liv de senaste åren så har jag flera gånger haft mitt liv utstakat för mig. Inte i minsta detalj precis men en mer övergripande bild av hur jag vill att mitt liv ska se ut. Bland annat har jag velat bo ute på landet eller utomlands och leva på mitt författarskap, jag har velat jobba som ungdomspastor och jag har velat bo i en storstad och jobba som mäklare. Jag har haft mitt liv planerat i både stora drag som små men samtidigt har jag vetat att jag vill följa Guds plan för mitt liv även om jag inte vet vad den planen är för något. 
 
Om vi nu då går från mitt liv till fiskarna Petrus, Andreas, Jakob och Johannes liv så hade säkert de drömmar och planer för sina liv när Jesus en dag kom till dem när de jobbade med fisket. Jag tror att Jesus var en vanlig man i deras ögon som kom fram till dem och började tala med dem men när han väl började tala så måste något hänt inom dom, en tanke eller en känsla, för när Jesus sa "följ mig, så skall jag göra er till människofiskare" (matteusevangeliet 4:19) så släppte de sina nät och följde honom. Jag tror inte att de killarna, som blev de första lärljungarna, visste vad som skulle ske, vem Jesus var och vilken resa de skulle få vara med om men trots det var det något som fick dem att släppa allt och följa Jesus. Även lärljungen Matteus lämnade allt när Jesus sa "följ mig" (matteusevangeliet 9:9). Oavsett vad dessa lärljungar hade för drömmar och längtan i sina liv så valde de att följa Jesus och vilken fantastisk resa de fick vara med om sen. 
 
Jag kan känna igen mig i lärljungarna ibland, speciellt i hur de väljer att följa Jesus. Det är flera gånger som jag har haft mitt liv utstakat för mig. Jag har byggt upp en bild av hur jag vill leva mitt liv och mina drömmar och min längtan har fått styra mina val och mitt liv. Men sen har Jesus kommit och sagt Följ mig  och då har allt förändrats. Jag vet inte vad Guds kallelse för mitt liv är och jag vet att jag har en bild (även om den förändras ibland) av hur jag vill att mitt liv ska se ut men när Jesus kallar på mig så släpper jag mina nät och följer honom. Jag väljer att lägga mina drömmar och min längtan åt sidan för jag vet att när jag följer Jesus så kommer det bästa hända. Det kommer inte vara lätt för det säger Jesus själv - "Detta har jag talat till er, för att ni skall ha frid i mig. I världen får ni lida, men var vid gott mod. Jag har övervunnit världen." (Johannesevangeliet 16:33) Men jag vet att det kommer leda till det bästa och jag är inte rädd. Det kan vara skrämmande men det är spännande! Och jag har fått uppleva hur Jesus leder mig steg för steg på den väg Gud kallat mig för. När jag tog studenten valde jag själv att tacka nej till platsen på en bibelskola och börja jobba istället och när jag sedan var inriktad på att fortsätta jobba ett år till och få råd att flytta hemifrån då kallade Jesus mig till bibelskola istället så då släppte jag mitt jobb och började läsa på bibelskola och när jag i våras ville flytta till Jönköping så kallade Jesus mig till Norrtälje istället och då släppte jag Jönköping och flyttade hit till Norrtälje. Och nu när jag ser tillbaka så har jag aldrig vetat vad det kom att innebära varje gång jag valde att följa Jesus men för varje gång har det varit en fantastisk resa. Så nu när jag är här i Norrtälje så vet jag inte heller vad Gud har för plan för detta året men jag vet att jag kommer vara här och ta reda på det och nästa gång som Jesus säger Följ mig  så kommer jag släppa mina nät och följa honom. 
Guds plan för mig, Johannesevangeliet, Matteusevangeliet, lärjungarna,
 
Denna låten påminner mig om hur Gud lärde mig att älska igen. 
 
Genom min  uppväxt har jag blivit sårad på olika sätt och i olika skalor av olika män och killar i mitt liv vilket i sig har lett till att jag varit rädd för att släppa in någon i mitt liv och i mitt innersta. Jag har inte kunnat ta emot så mycket kärlek och framförallt har jag varit rädd för att släppa in en kille i mitt liv och älska honom. Jag har så länge varit rädd för kärleken. Och kärleken mellan två människor är det vackraste vi har här på jorden. 
 Såren från tidigare förhållanden till män och killkompisar har suttit så djupt och rädslan har varit större än vad jag har klarat av. 
 
Jag kom till Livskraft (bibelskolan) med inställningen i att jag inte skulle träffa någon. Men som några av er kanske vet så har det ibland varit ganska vanligt att man träffar sin blivande man/fru när man går bibelskola, så det var många i min omgivning som tyckte det var spännande att jag skulle gå bibelskola och att jag säkerligen skulle träffa min blivande man där. Och detta fortsatte under året - människor i min omgivning frågade när jag träffade dem ifall jag hade träffat någon söt kille eller ifall jag hade "sällskap", som man så fint kan säga, med någon. Och varje gång sa jag nej. Jag vet att Gud hade kunnat ha annat i plan för mig men jag gick in med inställningen i att inte träffa någon, även om det var flera söta killar i min klass. Hursomhelst så fick jag under året ändå insikten i att jag nu vågar öppna upp mig, vågar släppa in någon i mitt liv och att jag vågar älska någon. 
 Under året visade Gud mig hur kärleken verkligen är. Som kärleken ska vara, som han har skapat den till att vara. Och det gjorde han genom sin kärlek till mig. Han bröt ner min mur jag hade och fyllde mig med sin kärlek, hans perfekta kärlek. Och han visade mig hur man älskar. Till exempel lärde jag känna fantastiska människor under året och skapade jätte fina vänskaper med både tjejer och killar och för första gången i mitt liv vågade jag släppa folk in på livet och jag vågade visa mig sårbar. Jag lärde mig älska och jag lärde mig att bli älskad. 
 
Lärjungen Johannes skriver i ett av sina brev att "rädsla finns inte i kärleken, utan den fullkomliga kärleken driver ut rädslan." (1 joh 4:18) Det var precis vad som skedde i mig. Gud är fullkomlig i sin kärlek på alla sätt och vis så när jag släppte in honom i mitt innersta så började hans kärlek driva ut min rädsla för kärleken. Hans perfekta kärlek visade mig vad kärlek är. De sår jag haft från tidigare relationer har blivit helade och jag har inte längre någon rädsla för kärleken. Visst, det kommer vara skrämmande när jag väl träffar någon men det är det ju för alla och det är inte samma rädsla jag tidigare haft. Gud har under det här året fått mig att längta efter kärleken istället för att fly bort från den. Han har visat mig att det är något så fantastiskt i att älska och att bli älskad. Att våga öppna upp sitt innersta för någon och vara den man verkligen är och bli älskad för det. 
 
Så nu när folk i min omgivning tar upp frågan om jag träffat någon så säger jag "inte än".  
1 johannes, Gud är kärlek, Kärlek,