Något som alltid kommer vara för stort för mig att förstå är Guds trofasthet. Så länge har jag förundrats om och om igen av hans trofasthet, hur den alltid är ny, hur obeskrivligt stor den är och hur den alltid finns där. Sällan går det en enda dag utan att jag förundras av eller tackar Gud för hans trofasthet. Under dessa tre år som har gått så har det varit flera tillfällen där Gud visat mig sin trofasthet och senaste gången jag fick uppleva den var under dessa veckorna som har gått.
 
När jag gav mitt liv till Jesus och valde att följa Guds vilja för mitt liv så visste jag att det skulle bli ett fantastiskt, underbart och obeskrivligt äventyr men jag visste också att det skulle innebära prövningar och tuffa stunder. Nu har jag bott i Norrtälje i 8 månader och 3 dagar och idag kan jag säga att jag är lycklig, jag trivs här, men om jag fick frågan för några veckor sedan så skulle jag säga helt tvärtom. Vid jul var jag hemma i Småland i en vecka och det var otroligt skönt att få träffa familjen, släkten, vänner och bästa vännen så när jag skulle åka hem till Norrtälje igen så ville jag inte åka. Jag insåg under den veckan hur långt jag har till halva min familj, min bästa vän och mina vänner, och jag insåg att jag inte trivdes i Norrtälje. När jag kom hem igen hade jag väldigt svårt att komma in i rutiner igen, jag började jobba direkt men det var inte samma sak längre, kyrkans verksamhet låg lite nere då ungdomarna hade jullov, mina vänner levde sina liv och det var ingen som hörde av sig (och nu i efterhand så vet jag att jag inte heller hörde av mig..) och jag skulle börja ett nytt jobb. Jag gick in i en bubbla av ensamhet och mådde inte alls bra. Tillslut kom jag till en punkt där jag bara kände att nu vill inte jag mer. Jag vill flytta. Så varje dag var jag redo att packa mina lådor, redo att lämna Norrtälje. I samma veva fick jag erbjudande om att flytta tillbaka till Småland, flytta in hos några vänner och jag tänkte direkt att det är perfekt, jag flyttar dit.
 
I mitt huvudet var det perfekt, det var lösningen jag behövde och letade efter, men inom mig tog det emot och jag började söka Gud. Jag började be över det, tala med honom om det med hoppet i att han skulle säga att det är okej att jag flyttar men som många gånger förut hade han andra planer. En morgon tog jag med mig bibeln till frukosten och skulle läsa men då jag inte visste vad jag ville läsa så frågade jag Gud. Jeremia 31:3. Bibelversen kom till mig och det är en vers jag känner till av hjärtat men ändå slog jag upp Jeremia 31:3 och började läsa - "Fjärran ifrån uppenbarade sig Herren för mig; "Med evig kärlek har jag älskat dig, därför låter jag min nåd förbliva över dig. Än en gång skall jag upprätta dig, så att du blir upprättad, du jungfru Israel. Än en gång skall du ta upp din tamburin och dra ut i dans bland dem som är glada".. Jag läste Jeremia 31:3-30 men det var just verserna 3-4 som fastnade i mitt hjärta. Gud påminde mig att han kallat mig till Norrtälje för en andledning, han för mig ut på nya vägar och att han är med mig samtidigt som han såg de känslor och tankar jag hade kring hela situation. Gud gick in i min bubbla av ensamhet och fyllde den med sin närvaro och sade att Med evig kärlek har jag älskat dig, därför låter jag min nåd förbliva över dig. Än en gång skall jag upprätta dig, så att du blir upprättad, du jungfru Israel. Än en gång skall du ta upp din tamburin och dra ut i dans bland dem som är glada. Han lade vissheten i mitt hjärta om att jag ska dansa igen, jag ska bli lycklig igen och att han kommer spräcka min bubbla. 
 
Dessa verserna stannade kvar hos mig och nu har det gått några veckor sedan dess och någonstans under dessa veckorna spräckte Gud min bubbla. Nu jobbar jag på ett nytt jobb där jag stormtrivs och mina kollegor är så underbart, fantastiskt härliga, jag har hittat tillbaka till kyrkan och mina vänner där, jag har fått nya vänner och fått kontakt med gamla vänner och jag kan verkligen säga igen att jag är lycklig. Detta är för mig ett stort bevis på Guds enorma trofasthet. Att när jag väljer att följa Guds vilja för mitt liv så gör inte jag det ensam utan Jesus är med mig varje steg på vägen, han lämnar aldrig min sida, och visst det är inte alltid guld och gröna skogar men trofastheten segrar för Jesus är den klippan som alltid står fast. Oavsett var jag är på min vandring och hur mina känslor och tankar än går så kan jag alltid luta mig mot Jesus, han rubbas aldrig, utan när det blir för tufft så tar han över. Jag får falla in i Jesu armar och bara bli omsluten. För några veckor sedan var jag beredd att packa mina lådor och lämna Norrtälje men mitt i allt mötte Gud mig och ännu en gång segrade hans trofasthet och än en gång står jag i förundran av hans trofasthet samtidigt som jag omsluts av hans kärlek. 
 
Lovsången Din Trofasthet av Josefina Gniste har kommit att bli en mina favorit lovsånger, den är så vacker och så sann -->
Guds plan, Jeremia 31:3, Josefina Gniste, Lovsång, Trofasthet,