Vår identiet ligger i vilka vi är i Gud. Vi är Guds barn, fullkomligt och obeskrivligt älskade. Ingen eller inget kan skilja oss från Hans kärlek. 
Vart skulle jag vara utan din kärlek, Gud?? Din obeskrivliga faderskärlek till mig sköljer över mig gång på gång. Så svår att greppa, att beskriva. Som ett barn går jag genom livet, lär mig saker, gör misstag, finner min väg tillsammans med Dig. Du håller mig i handen och går med mig. Aldrig lämnar du min sida. Aldrig slutar du älska mig. Din kärlek förvandlar mig, formar mig. Tack Pappa Gud för att jag få vara ditt barn, din älskade dotter. 
 
 
Kärlek,
Senast jag skrev bodde jag i Norrtälje där jag hade sommarmånaderna kvar tills jag skulle flytta. Och nu sitter jag här, nio månader senare, i min nya lägenhet som jag bott i sedan 1 september. I fem månader har jag nu bott här i Örebro och sedan dag ett har jag inte kunnat sluta förundras över Guds godhet. 
 
När jag var yngre kunde jag sjunga "småland i mitt hjärta" varje gång jag hörde någon sjunga "Stockholm i mitt hjärta" för jag älskade Småland och kunde inte se mig själv bo någon annanstans. Skulle jag flytta utanför Smålands gränser så skulle endast vara temporärt. Skogarna, sjöarna, husen med de röda knutarna, gärdsgårdarna, Bullerbyn-drömmen, allt det var Småland för mig och är det fortfarande. Jag kunde aldrig se mig själv bo i en "storstad". Så när Gud ledde mig till Norrtälje hösten 2016 undrade jag hur i hela friden det här skulle gå. I mitt huvud var Norrtälje en förort till Stockholm full av lägenhetshus och asfalt och betong överallt. Tack och lov var Norrtälje allt annat än det. Det var en liten stad där havet mötte land med kullerstensgator, små trähus med massa historia och café som är över hundra år gammalt. Det var en stad som passade mig perfekt men hur mycket jag än försökte så trivdes jag aldrig där. Jag älskade församlingen jag gick till, hade riktigt kul på jobbet med mina kollegor, bodde i ett jätte sött (om än svinkallt) hus med de härligaste vännerna och jag omgavs av riktigt fantastiska vänner som gjorde det året minnesvärt. Men staden i sig blev aldrig mitt hem. Nu i efterhand förstår jag att eftersom jag visste från början att det bara var ett år i Norrtälje så landade jag aldrig där, slog inte ner några rötter utan kände mig mer som på tillfälligt besök. 
 
Så när det blev 110% bestämt att jag skulle flytta till Örebro hade jag ingen aning om hur det skulle bli här. Kommer jag trivas här? I en så kallad "storstad" (som jag hela mitt liv aldrig velat bo i (Team Skogen)). Kommer det kännas som hemma? 
Tidigare under sommaren var jag på ett bröllop där en av mina vänner sa till mig att när hon hälsar på sina föräldrar eller sina vänner så längtar hon hem till sin stad, och jag minns att jag bad till Jesus den natten att Örebro skulle bli den staden för mig. Att jag, vart jag än är, längtar tillbaka till Örebro. Efter den natten fortsatte jag oroa mig över hur det skulle bli men jag fortsatte be över det samtidigt som jag kände mig mer än redo att lämna Norrtälje. 
 
Tillslut kom flyttdagen och jag fick hjälp av min syster och svåger. Guldvärda. Det gick fort att packa in allt i släpet och efter lunchen åkte vi. Det var en bitterljuv känsla då jag skulle sakna alla mina vänner och församlingen men det allra största minnet jag har från den dagen är känslan av att åka hem. 
 
Hela bilresan var jag inte ett dugg orolig eller spänd utan från hela mitt inre var jag genuint glad. Det kändes som om jag åkte hem. Som om jag äntligen åkte hem. Den mest konstiga och mest fantastiska känslan. Och det är en känsla som aldrig lämnat mig. Nu har jag bott i Örebro i fem månader och jag har aldrig trivts eller älskat en plats eller stad så mycket som Örebro. Det är så långt bort från Bullerby-drömmen i Småland som man kan komma. Det är en, för mig, storstad, det är alltid mycket folk, mycket bilar, cyklister som tror de äger vägen, man måste ta bussen för att komma till andra sidan stad, det finns mer än två gallerior, Donken mitt i centrum och jag kan ibland bli stressad av för mycket folk och trafik mitt i centrum men det är hemma. Det finns den mest fantastiska arkitekturen (syftar på gamla byggnader), mysiga cafén, flera parker, en å som flyter genom stan, en slott (!) mitt i stan (på vägen till min kyrka) och det finns naturområden runt hela staden. För mig är det "hemma".
 
För mig som har flyttat X antal gånger i livet så har längtan efter en plats, ett hem alltid varit stor. Att nu längta tillbaka hem till Örebro varje gång jag är borta är ett så otroligt stort och välsingat bönesvar för mig. Så dessa fem månader har jag inte kunnat sluta förundras över Guds stora godhet. Det är så otroligt vackert hur Gud vet ALLT om mig, om oss. Han vet vårt hjärtas djupaste längtan, han vet allt vad vi längtar och drömmer om, han vet allt vad vi behöver. Och Han förser. Han är den gode fadern som ser till och tar hand om och älskar sina barn. 
 
När mina vänner i gymnasiet och efteråt drömde om resor runt om i världen och saker de ville göra efter studenten och plugget så var allt jag drömde om en trygghet, att ha en stabilitet i min vardag, att ha ett hem där jag var lycklig, fri och trygg. Kanske inte det mest roliga man kan drömma om men för någon som flyttat flera gånger under uppväxten så var det det jag längtade efter. Och för mig har Örebro blivit den platsen. För mig har Örebro blivit det stora bönesvaret. Jag vet också att en dag kommer jag säga hej till en person som jag gifter mig med och han kanske inte kommer komma från Örebro eller så kanske vi behöver flytta från Örebro pga jobb men jag vet nu att det kommer vara okej. För Gud kommer vara med på den resan också. Mitt drömhem är ett hus ute på landet där jag kan spendera varma sommarkvällar och vintriga dagar med min familj, odla potatis, morötter och jordgubbar, ha höns och en hund. Men om det blir i Örebro eller inte, eller om det endast blir en sommarstuga återstår att se. Men jag vet att oavsett så kommer Gud återigen föra mig hem. 
 
För tillfället är Örebro mitt hem, som jag älskar och trivs i, mitt stora bönesvar. Och jag kan inget annat än att ära och prisa Gud för Hans godhet och kärlek. 
 
(Förstå min lycka över att ha den här promenaden till kyrkan!)