dailyloved.blogg.se

Härom veckan var jag hos min syster och svåger och medans dom spelade frisbeegolf så valde jag att ta en promenad. Jag hade bara gått på de motionsspåren en gång tidigare så jag hittade ingenstans utan fick följa den gula markeringen som visade mig slingan på 3 km. När jag väl börjat gå så dröjde det inte länge fören jag vek av från motionsspåret. Även om jag inte hittade någonstans så valde jag att följa en mindre stig som används av ryttare. Jag tyckte det verkade så tråkigt att bara följa det vanliga motionsspåret och ville istället gå bland stockar och stenar istället, bort från huvudspåret. När jag väl gick där på den lilla stigen, utan att veta vart jag var eller vart jag var på väg, insåg jag att det är så typiskt mig. Jag är ingen person som följer de vanliga stigarna, de stigar som är utmärkta och som de flesta följer. Nej, jag är en person som går på de små stigarna, de man inte alltid ser, där nästan ingen annan går, just för att se vart jag hamnar och ifall jag upptäcker nya stigar medans jag vandrar. Det i sig fick mig att tänka på att så här är det med min vandring med Jesus. Om världen är det breda motionsspåret så är den lilla stigen Jesus väg för mig. Jag väljer att inte gå på världens väg som innebär att jag inte väljer den "typiska" vägen - jobba/resa/plugga efter studenten, påbörja klättringen uppför min karriär, träffa någon, flytta ihop, bilda familj osv. För om vi ser till hur livet ser ut för många så är det så här livet ser ut för dem. Och när jag väljer att följa Jesus så väljer jag att vika av från motionsspåret och istället följa den smala stigen som går över stockar och stenar. Jag ser stigen framför mig men jag har ingen som helst aning om vad som finns på den, vilka hinder jag kommer möta, vilka svängar den kommer ta och vad som kommer ske under min vandring. Men en sak vet jag och det är vart den leder och det är hem till Pappa Gud. 

 

Jag var 14 år när jag valde att följa Jesus men det är en del gånger som jag har velat vända tillbaka till motionsspåret och på ett sätt ta den "enkla" vägen. Men  det har alltid varit något som har fångat upp mig igen, som har fått mig att vilja fortsätta vandra på stigen; Jesu kärlek, hans frid, hans styrka, hans trofasthet och ibland bara tanken på Jesus. Och nu när jag har vandrat på stigen i sju år så har jag hamnat på platser och mött människor jag aldrig kunnat ana att jag skulle möta. Stigen ledde mig från Ljungby till Älmhult, från Ljungby igen till Bibelskola Livskraft och då jag trodde som mest att jag skulle hamna i Jönköping så ledde mig stigen till Norrtälje istället. Och människorna som jag har mött på dessa platser är helt fantastiska människor som jag älskar så mycket, som ger mig så otroligt mycket och som kommer följa min vandring på denna lilla stig under en lång tid. 

 

Mitt liv kommer inte bli det typiska att studera vidare, påbörja en karriär, träffa någon, flytta ihop, gifta mig, skaffa barn och jobba tills jag blir pensionär och sedan reser. Jag tror inte det. Men om Jesus leder mig dit så blir det så. Jag vet som sagt inte vart Jesu stig leder mig och jag kommer möta hinder, stockar och stenar men det är en väg jag vill följa. Det är ett äventyr. Jesus vet vart han leder mig, han vet precis allt om stigen, alla hinder jag möter, alla svängar den gör, vilka stigar den korsar och vilka vägskäl som finns. Jag vet ingenting men en sak vet jag och det är att det är ett fruktansvärt stort äventyr att följa hans stig. 

 

 

Vilken väg följer du?