"Idag hade vi ökendag på bibelskolan. Alla skulle vara knäpptysta, vilket de också var. Men jag, och många andra, kämpade mot leendet som ville komma fram. Flera gånger fick jag bita mig i läppen. Till slut tog jag en promenad i regnet och jag gick en runda i skogen. När jag gick mot skogen tänkte jag vilken vägg av träd som tornar upp sig mot mig och det ser inte ens ut som om någon kan gå in i skogen. Det ser verkligen inte ut som att det finns en stig därinne som låter en gå i ett valv mitt ibland de dunkla trädgrenarna som omger mig. Inom mig kände jag verkligen hur vackert det var och hur mycket jag än begrundade det så försvann inte känslan av det vackra. Inte heller känslan av hur hemligt och gömt det känns. Sakta men säkert kom en bild till mig som visade att det valvet kan vara det allra djupaste i mig. Utifrån sett är det en enda stor vägg, ogenomtränglig för varje människa som försöker hitta en väg in. En vägg som inte visar något av det som finns inuti. Inte en glimt. Kanske bara kanske någon får en inblick men då bara ser täta grenar, snårig mark som är täckt av brännässlor. Ingen plats man vill gå in i. Men för mig, om jag är villig att se, villig att våga och villig att förtrösta på och lita på Gud så visar han mig vägen in. Han kan ta mig i handen och leda mig in i alla snårigheter och bland alla brännässlor och uppenbara för mig en stig. En stig, grön och mjuk som leder oss in i det fördunkla men ändå det vackra. Det Gud uppenbarar för mig är ett valv som gör att allt känns tomt och stort men ändå så vackert. Men att gå där med Gud framför mig som håller kärleksfullt och tryggt i min hand är inte smärtsamt. Längs stigen och djupare in i skogen är det fullt av nässlor som bränner mig varje gång jag nuddar en. Varje brännässla är ett sår, ett minne, något smärtsamt jag gömt och aldrig gett till Gud. Han ser hur varje brännässla orsakar mig smärta. Han plockar upp den brännässla som jag stötte till och ryggade tillbaka för av smärta. Gud visar mig att just den brännässla brände min individ. Just den slog rot och började växa i samma stund som jag tryckte ner mig själv som individ. Den har sedan fått växa sig större och större för varje gång jag tänkt nedsättande tankar om mig själv. Men Gud rör vid den och dess rot förmultnar framför ögonen på mig. Bladen vissnar och dess kraft att bränna mig och orsaka smärta är borta. Jag ser förundrat på den plats där nässlan vuxit. Den plats som nu är öde och tom. Men då trycker Gud mjukt min hand och jag tittar upp. I sin hand där han tidigare höll brännässlan håller han nu den vackraste av blommor. Hans kärlek förvandlade brännässlan till en blomma och bytte ut kärlek mot smärta. Han böjer sig ner och sätter blomman i jorden där han plockade upp brännässlan och direkt ser jag hur den tomma platsen fylls av blommor som lyser upp valvet.

Vi går vidare och Gud visar mig platser där flera blommor växer mitt bland brännässlorna. Vissa är små och vissa är stora. Men de fyller upp valvet med kärlek. Mitt i allt det dunkla, det tomma och stora, mitt i all smärta växer det blommor på de platser där Gud verkat och tagit bort brännässlor som tidigare vuxit där. Allt genom sin kärlek. Jag kan inte sluta känna hur vackert det är. I det allra djupaste i mig, där minnena, smärtornas minnen, gömmer sig och dit ingen kan komma in finns det ändå så otroligt mycket skönhet. För det är Gud som har skapat det. Han har skapat mig. Och det finns bara skönhet. Så att se stigen, ta Gud i handen och följa honom in genom väggen och in i det fördolda kanske blir min resa för i år. Hela valvet kanske inte rensas på brännässlor men lite i taget. Lite för varje månad som går. Sedan kanske resan fortsätter men jag vet att om jag bara litar på Gud så kan vi klara resan tillsammans och ersätta alla brännässlor med kärlekens blomma. Så att allt det vackra som Gud skapat inte täcks av mörker."

Detta skrev jag i början av hösten då vi endast hade gått några veckor på bibelskolan och nu när jag ser tillbaka på hösten ser jag hur otroligt mycket den här bilden stämmer. Bara dessa 3 ½ månader på hösten har Gud gjort otroligt mycket i mig. Han har visat så många brännässlor och ersatt dem med vackra blommor. Gud har verkligen jobbat i mig, han har förvandlat mig. Gud har visat mig den Emilia som han har skapat mig till att vara. Han har helat många sår. Han har gett mig ett värde. Gud har redan fört mig långt på den här resan och jag ser fram emot att fortsätta den nu när vårterminen börjar. 

 

Jag var på konferens Lovsång 15 i höstas tillsammans med min bibelskoleklass då TMU är en av arrangörerna och vi skulle få vara volontärer och få lite undervisning. Inför helgen var jag väldigt peppad och det skulle bli kul att få komma iväg som klass och hitta på något, för vi lever verkligen i en liten bubbla här ute på Ralle. Så när helgen kom och de flesta var peppade så hade jag ingen aning om vilken helg det verkligen skulle bli!

De senaste veckorna hade jag verkligen fått ha mitt fokus på Gud och varje dag har vi något som kallas för PA (personlig andakt) och då får vi 50 minuter där vi, ensamma, får spendera tid med Gud. Man kan göra vad man vill på den här andakten och jag brukar välja att ta en promenad och bara samtala med Gud om allt mellan himmel och jord och det är precis vad jag hade gjort i dessa sju veckor jag hade varit här. Men de senaste veckorna var det ett specifikt ämne som jag verkligen lyfte upp till Gud varje dag och inte bara på PA:n utan då och då under dagen. Det började till slut ge mig skuldkänslor för jag kände att jag inte kunde släppa det utan det bara malde på i huvudet på mig hela tiden. Jag bad att Gud skulle ge mig frid över det hela och att Han skulle hjälpa mig att fokusera på annat men det försvann aldrig och min skam och skuldkänslor blev bara större och större. Till slut sa jag en dag ”förlåt för att jag slösar Din tid, Gud.”. Jag kände mig dum helt enkelt för att jag spenderade varje PA med att tala om detta utan att aldrig få klarhet i det. Så till slut mådde jag bara dåligt när jag skulle tala med Gud för jag visste att jag skulle inte kunna sluta tänka på det ändå. Även om jag försökte tala om något annat. Men Gud mötte mig verkligen i det. Sista gudstjänsten på konferensen så gick jag upp för förbön och en förebedjare kom och bad för mig och bland det första han sa till mig var; ”du slösar inte Guds tid, Emilia”. Först förstod jag inte vad han menade. Varför skulle jag slösa Guds tid? Men efter en stund så kom jag på det. Jag mindes den PA:an där jag hade bett om ursäkt till Gud för att jag slösar Hans tid. Men i all Sin kärlek mötte Gud mig och sa att jag aldrig slösar Hans tid. Han vill lyssna på allt som jag talar om. Även om det är samma sak om och om igen, Gud vill lyssna på allt. Han vill vara med i glädjen och sorgen, funderingar och uppenbarelser. Gud vill veta allt. Jag har sedan dess insett mer och mer hur sjukt viktigt det verkligen är att komma ihåg det! Det ligger en befrielse i att kunna komma med vad som helst till Gud. Att känna en frihet i att tala med honom om precis allt. Gud inbjuder oss till att komma med allt till honom. Det bästa är också att han verkligen har svar, på precis allt.

 Du och jag, vi behöver aldrig skämmas eller ha skuldkänslor när vi kommer inför Gud. Han vet redan vad vi vill prata om och han vill lyssna. Så säg allt. Tala om allt du har på ditt hjärta. Glädjeämne som sorgeämne. Fundering som insikt. Gud lyssnar, på varje ord.