Ibland tar livet vändningar som man inte är beredd på. Ibland är de väldigt tvära och man märker direkt att livets väg svängt men ibland är det en mjuk kurva som man inte märker fören man nästan är ute ur kurvan. Just en sån där mjuk kurva har jag fått erfara de två senaste veckorna.

De två senaste månaderna har jag varit väldigt trött. Jag har vilat så mycket jag kunnat men ju mer jag vilat desto tröttare har jag blivit. Och egentligen ska man bli piggare av att vila men det blev inte jag. Så på måndagen på påskveckan var det dags för mig att börja packa väskorna då jag först skulle på konferensen 3 Dagar då TMU som min bibelskola tillhör är med och delarrangerar den, sedan skulle jag ha påsklov och därefter 4 veckor praktik på båten Shalom. Men jag kom inte långt i mitt packande fören jag bröt ihop. Jag kände att det tog stopp. Jag hade ingen energi kvar. Jag bara satte mig på golvet och kände mig helt slutkörd. Efter veckor där det varit full rulle och många kvällar där jag gått och lagt mig vid 21 och sedan 20:30 på kvällarna, och helger där jag legat i sängen eller soffan för jag inte har orkat göra något annat, så var energin helt borta. Jag beslutade att fråga om en extra veckas påsklov vilket också innebar en veckas mindre praktik. Så efter konferensen åkte jag hem och har nu två veckors ledighet.

Men Gud var inte färdig där. Förra veckan pratade jag med en person på praktiken och efteråt kändes det inte alls bra. Vilket innebar att jag återigen bröt ihop av ren trötthet. Jag pratade med mina föräldrar som sa att jag måste vila, jag kan inte fortsätta gå på sista droppen energi varje dag. Jag började fundera och fråga Gud om hur jag skulle göra. Jag ville verkligen åka på praktik. Jag hade sett fram emot det och längtat efter praktiken i flera veckor. Jag vill verkligen åka. Och jag tänkte hela tiden att Gud hade lett mig till den praktikplatsen. Jag hade känt frid över valet att åka till Shalom, hur skulle jag då kunna gå en annan väg? Hur skulle jag kunna säga nej till praktiken? Känslorna och tankarna svämmade över och jag försökte finna Guds röst men jag fann den inte. Men morgonen därpå satte jag mig ner och sa; Jag litar på dig Jesus. Sen skrev jag en lista. Jag gjorde tre spalter – en för mig, en för praktikplatsen och en för Gud. Jag skrev ner hur jag mådde, hur jag hade mått de senaste månaderna och vad som hänt, jag skrev ner vad praktikplatsen sa, hur de tänkte, hur jag kände inför praktiken, och hur det skulle bli, och sedan skrev jag ner hur jag kände gentemot Gud. När jag skrev i spalten för Gud så kände jag inom mig att det jag skrev om honom var sant. Det stämde. Och under spalten för praktikplatsen skrev jag ner påståenden; Jag gör dem besvikna. Jag försöker lösa deras problem. Vad ska de tänka om mig? Men när jag läste det jag skrev på Gudsspalten igen så insåg jag att jag hade svaren på de påståendena.

  • Jag gör dem besvikna – Jag gör inte Gud besviken.

  • Jag försöker lösa deras problem – Gud löser allt. Han är större än situationen.

  • Vad ska de tänka om mig? - Gud älskar mig ändå.

När jag såg att Gud hade svarat på mina böner, mina funderingar så visste jag hans svar. Jag kände en sådan frid och jag sa; Ja, du Gud, då vet jag vad jag ska. Så efter några samtal både till min skola och till praktikplatsen så ska jag nu ha praktik på bibelskolan istället.

Mitt liv tog en mjuk kurva under några veckor och jag märkte det inte men Gud var med och styrde mina steg. Och när jag sedan upptäckte denna kurva som mitt liv tagit så bröt jag ihop. Men jag föll inte på den hårda marken utan jag föll rakt ner i Guds famn. Jag tog ett beslut som innebär att jag tar ett steg tillbaka som sedan kommer att leda tre steg fram. Visst känner jag mig ledsen över att praktiken på Shalom inte blir av, jag var ju redo för det äventyr som jag trodde Gud hade planerat för mig. Men mina vägar var inte riktigt samma som hans denna gången. Och nu i efterhand vet jag att Gud alltid ser till mitt bästa. Han vet att jag aldrig skulle ha orkat vara 4 veckor på praktik. Han vet att om jag hade fortsatt leva på sista droppen energi hela tiden så hade mitt fall bara blivit hårdare och kanske till och med lett till sjukskrivning i sommar. Gud har ett annat äventyr för mig istället. Och jag vet att Gud kommer välsigna den tiden som jag nu kommer ha när jag har praktik som böneteamare på bibelskolan. Och jag börjar längta dit också. Så även om jag är ledsen över att jag inte fick just detta äventyr så vet jag att det kommer finnas kvar senare. Jag får ladda om tillsammans med Gud inför detta nya äventyr istället. Det blir en start på det året som jag hade tänkte från början gällande 2016 – Ett bönens år.

Summan av kardemumman – våga lita på Gud. Oavsett om livet tar en tvär kurva i hög hastighet eller en mjuk kurva i 20 km/h. Våga lita på att Gud gör allt för ditt eget bästa. Att han alltid har ett äventyr planerat för dig. Gud är trofast. Han ser långt före dig vad som kommer ske. Känn aldrig att du göra honom besviken! Att bara för att du behöver ta ett steg tillbaka att du inte är tillräcklig eller att du inte klarar något. Gud leder dig dit du behöver vara, om det är att vila eller till en plats där du får ge till människor så leder han dig dit. Gud vet bäst, han känner dig bättre än du känner dig själv. Våga lita på den väg han leder dig på. Våga förtrösta på honom när livet ändras. Du vet aldrig vad du kommer få lära dig på den vägen han leder dig.

Mina tankar är inte era tankar, och era vägar är inte mina vägar, säger Herren. Nej, så mycket som himlen är högre än jorden, så mycket är mina vägar högre än era och mina tankar högre än era tankar.” - Jesaja 55:8-9

 

Kommentera

Publiceras ej