"Idag hade vi ökendag på bibelskolan. Alla skulle vara knäpptysta, vilket de också var. Men jag, och många andra, kämpade mot leendet som ville komma fram. Flera gånger fick jag bita mig i läppen. Till slut tog jag en promenad i regnet och jag gick en runda i skogen. När jag gick mot skogen tänkte jag vilken vägg av träd som tornar upp sig mot mig och det ser inte ens ut som om någon kan gå in i skogen. Det ser verkligen inte ut som att det finns en stig därinne som låter en gå i ett valv mitt ibland de dunkla trädgrenarna som omger mig. Inom mig kände jag verkligen hur vackert det var och hur mycket jag än begrundade det så försvann inte känslan av det vackra. Inte heller känslan av hur hemligt och gömt det känns. Sakta men säkert kom en bild till mig som visade att det valvet kan vara det allra djupaste i mig. Utifrån sett är det en enda stor vägg, ogenomtränglig för varje människa som försöker hitta en väg in. En vägg som inte visar något av det som finns inuti. Inte en glimt. Kanske bara kanske någon får en inblick men då bara ser täta grenar, snårig mark som är täckt av brännässlor. Ingen plats man vill gå in i. Men för mig, om jag är villig att se, villig att våga och villig att förtrösta på och lita på Gud så visar han mig vägen in. Han kan ta mig i handen och leda mig in i alla snårigheter och bland alla brännässlor och uppenbara för mig en stig. En stig, grön och mjuk som leder oss in i det fördunkla men ändå det vackra. Det Gud uppenbarar för mig är ett valv som gör att allt känns tomt och stort men ändå så vackert. Men att gå där med Gud framför mig som håller kärleksfullt och tryggt i min hand är inte smärtsamt. Längs stigen och djupare in i skogen är det fullt av nässlor som bränner mig varje gång jag nuddar en. Varje brännässla är ett sår, ett minne, något smärtsamt jag gömt och aldrig gett till Gud. Han ser hur varje brännässla orsakar mig smärta. Han plockar upp den brännässla som jag stötte till och ryggade tillbaka för av smärta. Gud visar mig att just den brännässla brände min individ. Just den slog rot och började växa i samma stund som jag tryckte ner mig själv som individ. Den har sedan fått växa sig större och större för varje gång jag tänkt nedsättande tankar om mig själv. Men Gud rör vid den och dess rot förmultnar framför ögonen på mig. Bladen vissnar och dess kraft att bränna mig och orsaka smärta är borta. Jag ser förundrat på den plats där nässlan vuxit. Den plats som nu är öde och tom. Men då trycker Gud mjukt min hand och jag tittar upp. I sin hand där han tidigare höll brännässlan håller han nu den vackraste av blommor. Hans kärlek förvandlade brännässlan till en blomma och bytte ut kärlek mot smärta. Han böjer sig ner och sätter blomman i jorden där han plockade upp brännässlan och direkt ser jag hur den tomma platsen fylls av blommor som lyser upp valvet.
Vi går vidare och Gud visar mig platser där flera blommor växer mitt bland brännässlorna. Vissa är små och vissa är stora. Men de fyller upp valvet med kärlek. Mitt i allt det dunkla, det tomma och stora, mitt i all smärta växer det blommor på de platser där Gud verkat och tagit bort brännässlor som tidigare vuxit där. Allt genom sin kärlek. Jag kan inte sluta känna hur vackert det är. I det allra djupaste i mig, där minnena, smärtornas minnen, gömmer sig och dit ingen kan komma in finns det ändå så otroligt mycket skönhet. För det är Gud som har skapat det. Han har skapat mig. Och det finns bara skönhet. Så att se stigen, ta Gud i handen och följa honom in genom väggen och in i det fördolda kanske blir min resa för i år. Hela valvet kanske inte rensas på brännässlor men lite i taget. Lite för varje månad som går. Sedan kanske resan fortsätter men jag vet att om jag bara litar på Gud så kan vi klara resan tillsammans och ersätta alla brännässlor med kärlekens blomma. Så att allt det vackra som Gud skapat inte täcks av mörker."
Detta skrev jag i början av hösten då vi endast hade gått några veckor på bibelskolan och nu när jag ser tillbaka på hösten ser jag hur otroligt mycket den här bilden stämmer. Bara dessa 3 ½ månader på hösten har Gud gjort otroligt mycket i mig. Han har visat så många brännässlor och ersatt dem med vackra blommor. Gud har verkligen jobbat i mig, han har förvandlat mig. Gud har visat mig den Emilia som han har skapat mig till att vara. Han har helat många sår. Han har gett mig ett värde. Gud har redan fört mig långt på den här resan och jag ser fram emot att fortsätta den nu när vårterminen börjar.
Kommentera