Jag vet inte om ni kommer känna igen er i det här som jag skriver men jag känner väldigt många gånger när jag berättar för någon eller säger något som gör att personen som lyssnar förstår att jag har en tro på Gud, att jag då får en stämpel i pannan. Då tänker jag specifikt på människor som inte delar min tro på Gud. Den stämpeln ger mig känslan av att jag sätts i ett fack, att jag blir dömd och att jag på grund av min tro är på ett visst sätt, tänker på ett visst sätt och har specifika åsikter om saker och ting, till exempel som abort, flyktingar, sambos osv. Jag får känslan av att människor får en bild, skapar sig en uppfattning om mig som person, hur jag är och tänker och tycker. Den känslan tycker jag är väldigt tråkig att få för jag vill ju vara mig själv, jag vill visa vem jag är och att personen ska lära känna mig. För jag är inte som "alla andra kristna", jag har inte samma åsikter som en del kristna har, jag är inte så radikal av mig, jag sitter inte varje söndag tyst i en kyrka sjungandes psalmer och rabblar böner när prästen inte predikar, jag är inte någon som vill tränga mig på en annan människa och banka bibeln i huvudet på någon och peka på alla synder och "fel" som en person har gjort eller har.
Jag är bara jag. Jag är Emilia och en skillnad mellan mig och andra är kanske att jag har en tro på Gud medans andra inte har det. Men jag vill att människor ska lära känna mig och inte döma mig direkt när de hör att jag tror på Gud. Och visst min längtan är att människor ska se Gud i mig och att de ska lära känna honom genom mig, det är jag ärlig med. Jag vill bara att människor inte ska sätta stämpeln i pannan på mig.
Det här är något som kristna har gemensamt med alla andra människor. Jag tror att i dagens samhälle så är det väldigt vanligt att vi sätter stämplar i pannan på folk. Om någon säger att den är politiker eller röstar på ett visst parti så är den personen si och så, om man säger att man jobbar som läkare eller som undersköterska på ett äldreboende så kanske man är si och så, eller om en tjej blir mamma när hon är 17 år gammal så kan hon få en stämpel eller om man är homosexuell så får man en stämpel i pannan.
I ärlighetens namn är jag så fruktansvärt trött på dessa stämplar! Jag vill att människor ska lära känna mig och se mig för den jag är. Och precis som jag vill att människor ska se mig så vill jag se människor för vilka dom är.
Jag vill inte och jag motarbetar det sjuk mycket att inte sätta stämpel på en människa jag möter. När jag möter en ny person vill jag lära känna den som person, få veta vem den är, intressen, hobbys, drömmar och mål, och även synsätt och åsikter. Jag vet från början att jag inte kommer ha allt till 100% gemensamt med personen speciellt inte synsätt och åsikter men det är inte det som gör att jag vill lära känna personen, det är personligheten. Allt annat är bara krydda och gör personen mer intressant.
Ett konkret exempel är till exempel hur kristna kan tycka och tänka kring homosexualitet och bemöta människor som är öppet homosexuella. Nu kan jag bara tala för mig själv och när jag möter en tjej eller kille som är homosexuell så är det ingen stor grej för mig. Jag har vuxit upp i det samhälle där homosexualitet är något som är vanligt och som blir alltmer vanligare och mer accepterat runt om i världen. Jag sätter inte en stämpel på tjejen eller killen utan jag ser en person som är lika älskad av Gud som jag är, och jag vill lära känna den personen och vem den är. För mig handlar det om respekt och acceptans. Jag respekterar och accepterar att personen är homosexuell och hoppas av hela mitt hjärta att personen vill respektera och acceptera min tro på Gud. Men om personen inte vill det eller kan det så är det bara så. Men jag vet, precis som tjejer och killar som kommer ut som homosexuella, hur det ibland är att få en stämpel i pannan.
När någon nämner Ellen DeGeneres i ett samtal eller ifall jag ser ett klipp från en av hennes TV-shower så tänker inte jag direkt- Homosexuell!! utan jag tänker på eller ser en kvinna som verkar vara en väldigt härlig person och som driver en väldigt bra och rolig TV-show som jag själv uppskattar att titta på. Och genom sitt program fokuserar Ellen mycket på det positiva i världen och lyfter upp både kända men också väldigt många okända människor som i sin vardag gör en hjältehandling, små vardagshjältar. Jag tycker hon är en fantastisk människa som använder sitt inflytande och sin TV-show på ett fantastiskt sätt!
Min poäng med det här är att jag vet så så väl hur det är att bemötas med en stämpel i pannan och att jag verkligen motarbetar det här med att sätta en stämpel på en annan medmänniska. Jag kör på kärlek och respekt och hoppas att jag möts av kärlek och respekt också istället för att sättas i ett fack och dömas på grund av min tro. Jag vill lära känna människor, verkligen lära känna vilka dom är. Jag vill se en människa som just en människa oavsett tro, åsikter, ursprung, läggning osv. För det är vad jag är, bara en människa. En människa, precis som alla andra människor här i världen, älskad av Gud.
Kommentera