Idag gick jag en promenad med min rumskamrat och vi hade som en liten rumsdejt fast vi tog en promenad då det var vårväder ute. Då frågade hon mig om vad det är som har präglat mig mest under dessa månader som har gått på bibelskola. Först var det en väldigt svår fråga men sen insåg jag mitt svar; Guds kärlek.
När jag kom till bibelskolan hade jag en mur mellan mig och Gud. En mur som skiljde mig från Guds närvaro och hans kärlek. Den var så stor och påtaglig inombords att jag nästan kunde ta på den. Jag minns hur jag satt på första kvällssamlingen och verkligen försökte sträcka mig mot Gud men om och om igen kom jag aldrig förbi muren. Även om jag ville sträcka mig mot Gud med allt vad jag är så lyckades jag aldrig riva muren. Jag ropade ut till Gud och frågade vad jag kunde göra för att riva muren, för att komma förbi den, göra vad som helst bara jag kom fram till honom. Jag tänkte vad kan JAG göra. Men jag bad också Gud att han skulle ta bort muren, att han skulle riva den. Veckorna gick och Gud började mer och mer arbeta i mig och en kvällssamling så insåg jag att muren var borta. Jag hade inte lagt märke till det men helt plötsligt var den borta. Gud sträckte ut sin hand och äntligen kunde jag fatta tag i den. Det fanns inte längre något som skiljde mig från hans kärlek och närvaro.
Trots att muren nu var borta hade jag fortfarande väldigt svårt att ta emot Guds kärlek till mig. Jag kände aldrig att jag hade gjort mig förtjänt av den. Jag var inte värdig att få hans kärlek. Jag kände att jag var tvungen att göra något, säga något för att förtjäna hans kärlek. Jag hade en hård bild av Gud helt enkelt. Detta fortsatte samtidigt som Gud fortsatte överösa mig med sin kärlek och ständigt påminna mig om hur mycket han älskar mig. Han lät mig finna stenar formade som hjärtan när jag promenerade tillsammans med honom, Gud pekade på sin kärlek när jag sökte kärlek på annat håll, Gud kallade mig sin älskade, Gud gav mig en låt som heter Rise up my love och mycket mer. Gud har ständigt, under hela detta året pekat på SIN kärlek till mig. Gud har verkligen fått kämpa med att jag ska fatta att jag redan är älskad, att jag inte behöver göra något för att han ska älska mig, göra eller säga något för att jag ska förtjäna hans kärlek. För det har varit det svåraste det här året; att ta emot Guds kärlek. Men Gud har visat om och om igen att jag ÄR älskad. Han älskade mig lika mycket igår, som han gör idag och som han kommer göra imorgon. Det finns inget här i världen som kan skilja mig från hans kärlek. Och det finns inget jag kan göra för att förtjäna den. Den finns redan där.
Gud är inte tuff. Han är inte hård. Gud är KÄRLEK (1 Johannesevangeliet 4:8). Jag hade fel bild av Gud på den punkten. Jag har låtit erfarenheter från andra relationer och uppfattningar som jag har bildat mig om från de relationerna styra min bild av Guds kärlek. Men Han har visat hur fel jag haft. Han är verkligen KÄRLEK. Han lät sin egen Son dö för min skull! För att jag skulle få veta hur mycket han älskar mig. Jag ÄR Guds ÄLSKADE.
Och DU är hans ÄLSKADE.
Precis som Gud har visat mig så behöver du inte vara på något speciellt sätt eller göra något speciellt för att han ska älska dig. Gud är lika förälskad i dig nu som han var igår och som han är imorgon. Gud pekar om och om igen på sin kärlek till dig. Det finns inget som skiljer dig från Guds kärlek. Om du känner att du har något som hindrar dig från att nå fram till Gud, om det finns någon mur i ditt liv så vänd dig till Gud. För genom dig själv kan du inte riva muren. Men Gud kan. Så sluta försöka kämpa och låt Gud strida för dig. Låt Gud riva muren.
Och låt Gud fylla dig med sin kärlek. Om och om igen. Varje dag.
”Ty jag är viss om att varken död eller liv, varken änglar eller furstar, varken något som nu är eller något som skall komma, varken makter, höjd eller djup eller något annat skapat skall kunna skilja oss från Guds kärlek i Kristus Jesus, vår Herre.” - Romarbrevet 8:38-39
