Jag har genom min uppväxt och genom Jesus fått lära mig att förlåta. Varje gång jag sa eller gjorde något elakt mot någon så skulle jag be om förlåtelse, även om den andra personen var lika elak mot mig eller om den rent utav startade alltihopa.
Vi människor har oerhört svårt att säga ordet Förlåt. Det är svårt att säga varför men det är bara svårt helt enkelt. Det tar emot inom sig varje gång man ska säga förlåt, speciellt om personen inte ens förtjänar ett förlåt. Men att säga Förlåt kan rämma så många murar och göra livet så mycket enklare. När man sagt förlåt så blir det lättare att gå vidare och glömma. Det är det inte om man struntar i att det hänt och man tror att allt är bra mellan sig och personen trots att man inte sagt förlåt till varandra. Men då kommer den händelsen ligga och pysa tills den sprängs när man råkar i bråk om något annat. Då kan man inte försvara den händelsen med att säga att jag sa faktiskt förlåt. Nej utan den byggs på det som man började bråka om, vilket förvärrar situationen mer.
Ibland kan det vara så att det blir ett "wakeup call" för en själv och man inser att även om förlåtet betydde eller inte betydde något för den andre personen så betydde det mycket för dig. För du insåg en eller flera brister som du själv har och att du genom den insikten kan inse vad du gjort genom den här bristen och att du nu i vetskapen om den försöka få bort den, så att den försvinner och att du blir en bättre person. Jag kan vara ärlig och säga att det hände mig idag. Jag fick ett "wakeup call" när jag kämpade med mitt förlåt. Jag fick se en brist som jag har och som var en del av det som hände mellan mig och en person. Men jag insåg min brist och kan nu jobba bort den samtidigt som jag tog tag i mig själv och insåg att det var också mitt fel för att sen gå och säga förlåt. Och det lättade inte bara på stämmingen mellan mig och personen utan det lättade mitt samvete också.
I bibeln står det väldigt mycket om just förlåtandet. Det står mycket om hur Gud förlåter oss syndare genom att Jesus dog för oss på korset, och vi är skapade till att vara Guds avbild och det innebär att vi också måste förlåta varandra. I Lukasevangeliet 17:3-4 står det; "Var på er vakt! Om din broder syndar, så tillrättavisa honom, och om han ångrar sig, så förlåt honom. Även om han syndar mot dig sju gånger om dagen och kommer tillbaka till dig sju gånger och säger; Jag ångrar mig. Så skall du förlåta honom." Nu vet jag ju att det kan vara rikigt jobbigt att förlåta en person som gör illa mot dig hela tiden. Det blir ju jobbigt tillslut och man tröttnar, men om den personen ångrar sig efter varje gång så är det det rätta att förlåta. Annars så skulle det bara ligga och pysa inom en, det vet jag att det skulle göra på mig i alla fall. Man får tänka på att Gud i all sin nåd och godhet förlåter oss syndare varje gång vi kommer till honom och ångrar våra synder som vi gjort och ber om ursäkt, trots att Han vet att vi någon gång, kanske till och med nästa dag, kommer begå samma synd igen.
Det inte bara för en själv som man behöver förlåta utan det kan vara en oerhörd lättnad för den andre personen att bli förlåten också. Ett förlåt betyder så mycket för båda parter. Jag vet hur skönt det känns när man vet att man blivit förlåten, då man kan gå vidare i sin relation till personen och förhoppningsvis komma varann ännu närmare. Eller att man bara blir förlåten är jätte skönt. Hur känns det för dig när du blir förlåten för ett ord, snedsteg, eller liknande som du gjort som sårat någon annan? Det är en lättnad eller hur.
Sedan finns det ju komplicerade situationer där det som personen gjort dig det är väldigt stort och inte går att förlåta, men då kommer de negativa känslorna mot den här personen finnas inom dig för alltid. Du kommer inte kunna gå vidare. Så var det för mig. Tills jag var 7 år gammal så hade jag kontakt med min biologiska pappa men den bröts sen efter att min mamma fått ensamvårdnad om mig, men minnena har jag och finns fortfarande kvar inom mig, de dyker upp när jag minst anar det. Det onda som han gjorde mot mig och mina familj glömmer man bara inte. Känslorna finns där, de försvinner inte. Men sommaren 2010 valde jag att förlåta. Jag minns att jag var på en bibelsommarskola som hölls i 2 ½ veckor. Jag hade aldrig varit hemifrån så länge och min enorma hemlängtan gjorde det inte bättre. Men jag lärde känna mig själv dom två veckorna och Gud, Honom kom jag närmare än någonsin. Jag började brottas med mina minnen och känslor under de veckorna och de sista dagarna var väldigt jobbiga men så läste jag mycket i bibeln och jag kom ofta på ordet förlåt. Jag ville inte förlåta min biologiska pappa, han var inte värd det. Jag ville verkligen inte. Men ju jobbigare det blev insåg jag mer och mer att för att jag ska kunna gå vidare så måste jag förlåta. Om inte så skulle det föralltid vara oerhört smärtsamt att tänka på. Så jag bestämde mig för att förlåta. Jag visste att Gud ville att jag skulle förlåta och att det var enda vägen, även om han inte var värt det. Men jag försonades med mig själv och sa; "Gud, nu förlåter jag honom."- Jag har aldrig sagt det till honom men jag och Gud vet att jag förlåtit honom för allt han gjort och det får mig att må bra. Det känns lättare för mig att tänka på honom, minnnen och känslorna. Jag blir fortfarande rädd ibland men det är lättare. Det är som om en börda som vägde flera ton lyftes från mina axlar och den har aldrig kommit tillbaka. Och det känns underbart. Jag vet att jag gjorde det rätta i att förlåta.
Så det finns olika sätt att förlåta på, även om det är för sin egen skull som man gör det. Men att förlåta är det största man kan göra här i världen. Det tar emot inom en men när man väl förlåter så vinner man på det, för sin egen och personens skull. Så om du någongång inte vet om du ska förlåta eller inte, så förlåt, det gör allt så mycket bättre.
Efesierbrevet 4:32: "Var istället goda och barmhärtiga mot varandra och förlåt varandra, liksom Gud i Kristus har förlåtit er.
efesierbrevet,
förlåt,
förlåta,
lukasevangeliet,
makt,
mig,
