dailyloved.blogg.se

Snart är det ett år sedan jag gick ur skolan. Tog den berömda studenten och tänkte att nu börjar livet! Jag hade en klar bild hur mitt kommande år skulle se ut och allt som jag ville göra. 

 

Blev det som jag tänkt? Nope. 

 

Sommaren började med att jag inte hade något jobb och inte fick jag något heller. Jag njöt av sommaren, det fina vädret och sällskapet av mina vänner men inombords hade jag den bitande känslan av att jag måste ha ett jobb. Panikkänslan som inte ville släppa. Sommaren försvann och alla återgick till sina rutiner. Jag längtade efter att återgå till mina rutiner, bara det att jag inte hade några. Hösten kom och jag kände att det blev tyngre och tyngre. Jag skrev på min bok och bloggade och trivdes med det men ändå kände jag mig så besviken på livet. Och nu sitter jag här, fortfarande halvt arbetslös, en praktik på ett café där jag ska sommarjobba i sommar och fortfarande bor hemma ( vilket jag inte klagar över då jag njuter av all tid med vovven och familjen). 

 

Under året och fortfarande så får jag tanken och känslan i hur misslyckad jag är. Hur besviken jag är på livet. Hur det blev. Jag ser gamla klasskompisar, vänner och andra från skolan eller liknande och ser hur de fortsätter med sina liv. En del reser runt i världen, en del följer sin plan och pluggar vidare, en del följer sin dröm och en del flyttar hemifrån och jobbar. Medan jag sitter här hemma och spenderar mina dagar på en praktik. Jag får alltid känslan av besvikelse och misslyckande varje gång jag ser hur det går för alla dem. 

 

Men det jag påminner mig själv om då är att det är världens väg. De flesta lever efter världens väg - de lever efter sin dröm, karriärstegen, världens tänkande. 

 

Det vi hör är att vi ska veta vad vi vill bli när vi blir stora, vad vi vill jobba med, utbilda oss till osv, kanske resa runt i världen och finna kunskap och erfarenheter eller utbilda oss, finna någon, gifta sig, byggga upp en karriär, skaffa barn, jobba och sen pensionera sig. Världens tänk är väldigt konkret - utbilda dig eller res ut i världen. 

 

Så om man inte passar in där utan varken har pengar till resa, ett jobb eller en blekaste aning på vad man vill utbilda sig till, ja då kan känslan av besvikelse och misslyckande knacka på dörren rätt så ofta. 

 

Men, som sagt, jag får påminna mig själv om att jag inte lever efter världens väg, eller tid. Jag lever efter Guds. Jag vet att Gud har en plan för mitt liv, Han har satt mig där jag är just nu för ett syfte, Han använder mig där jag är just nu. Även om jag känner "Vad gör jag med mitt liv?" så finns Gud där för att påminna mig att jag är där jag ska vara. 

 

"Mina tankar är inte era tankar, och er vägar ärr inte mina vägar, säger Herren. Nej, så mycket högre som himlen är högre än jorden, så mycket är mina vägar högre än era vägar och mina tankar högre än era tankar." - Jesaja 55:8-9

 

Jag, och världen, kan tänka att det ska ske si och så. Så ska det vara. Men Gud tänker annorlunda. 

 

Genom året har jag återkommande haft mina stunder där jag känt mig nedslagen men när jag ser tillbaka på hur livet har varit sen sommaren så kan jag se Guds hand i allt. Jag kan se pusselbitar som jag inte förstod då fanns men som jag nu ser har bildat ett pussel. Jag kan se att Gud använde mig i början på hösten genom att ha mig hemma och kunna sköta hushållet så att mamma kunde fokusera på familjen och mormor när morfar låg på sjukhuset och var sjuk i flera veckor. Jag kan se att utbildningen jag gick ledde mig till jobbet på TH i vintras och som i sig ledde till att jag nu äntligen kan ta körkortet. Och utbildningen ledde även till praktiken på cafét som nu leder till sommarjobb. Och vad sommarjobbet och körkortet leder till det får jag upptäcka i framtiden. Så Gud har en plan för mig och Han har genom pusselbitar satt ihop ett pussel i mitt liv. Men jag har varit för blind för att se det. Guds tankar och vägar är mycket högre än mina. Gud tänker inte som mig eller som världen. Gud behöver inte anpassa sig efter världens tänkande och defintivt inte dess tid. 

 

Så medan jag har haft bråttom och försökt hänga med i världens tempo så har Gud arbetat i en helt annan tid. För Gud kan en dag för Honom vara tusen år för oss. Gud arbetar i sitt eget tempo, det är bara vi som har bråttom. Jag måste helt enkelt påminna mig själv om att jag lever i en annan tid. Efter Guds tid och inte världens. 

 

Jag vet inte vart Gud leder mig men jag vet att jag inte ska känna mig misslyckad eller besviken på hur mitt liv ser ut just nu för jag vet att Gud använder mig precis där jag är och att Han har en plan. Att jag senare kommer kunna se alla pusselbitar som satts ihop till ett underbart pussel. För jag vet att Gud har en plan för mitt liv, in i minsta detalj. 

 

"Jag vet vilka tankar jag har för er, säger Herren, nämligen fridens tankar och inte ofärdens för att ge er en framtid och ett hopp." - Jeremia 29:11